lostinlyrics

Idag fick jag samtal ifrån skatteverket. Dom hade lite frågor och så om mitt företag. Min beräknade nettoinkomst och så. Jag svarade på lite frågor och sen så var det klart. I slutet av samtalet önskades jag lycka till med mitt nya företag och så sade dom att skattesedeln kommer inom 10 dagar! 

Nu har det kommit så långt att jag i alla fall är i utveklingsstadiet av företaget. Nu är det bara problemet med finansieringen av det hela. Om man ska behöva ta lån eller leta efter en affärsängel, om man ska söka något bidrag eller dispans för att få bidrag. Det hela börjar bli mycket invecklat och ta en hel del på krafterna. Jag trodde inte jag skulle stöta på den här typen av problematik när jag först började tänka tanken om att öppna eget. 

Hur stort är intresset nu då för att få veta vad det är för typ av företag jag håller på att dra igång? 

Har varit lite uppdateringstorka för mig nu den senaste tiden men nu ska jag komma igång igen. 

Det finns viss ensamhet. Som kan få en att riktigt gråta inombords. Sån där ensamhet som ger smärta, som får en att tvivla och ändå hoppas. Så känner jag just nu.
  Sitter vid datorn och längtar efter en morgondag, som kan komma med något bra. Det är varmt uteigen, det är ju alltid ett plus. Men det skulle vara skönt att kunna umgås med någon med. Känna att det finns människor som gillar en för den man är och inte för något man varit eller dom vill att man ska vara.

Letar inte efter ett förhållande. Kommer inte göra det heller. Vill nog inte ha ett heller. Jag funderar på att ge upp allt som har med relationer att göra överhuvudtaget. Men så fort man säger så till en vän eller någon som står en nära så säger dom bara "haha, som om det kommer att fungera". Och den hä gången kanske det gör det.

 Jag minns den dagen då jag träffade Agnes på stationen i stockholm. Jag blev alldeles varm inombords och visste direkt att hon var rätt. Det klickade liksom så himla perfekt. Det var aldeles perfekt. Ända tills jag kom fram. Alltså. Det som ingen vill ha. Den rädda delen av mig, som ibland bara vill krypa ner under täcket och gömma sig, och ofta gjorde så med. Men nu har jag ändrats. Jag är starkare nu, och folk i min närhet kommer snart att se att det inte finns något som jag inte klarar av att göra.

 Ibland, önskar jag att jag själv kunde tro på det jag skriver. Om inte hälften, så i alla fall lite. Snart åker hon, iväg ifrån Sverige och allt som hade med oss att göra. Det känns rätt hemskt då jag kommer att sakna henne. Men det finns inget jag kan göra åt nu. Hon gjorde sitt val och jag gjorde mina. Synd bara att jag skulle sabba allting.

 Vad finns det som lyser upp ens vardag? Det finns några personer som faktiskt kan sätta ett leende på mina läppar. Dom är inte så många men dom betyder mycket ändå. Flera kontakter som bara har dykt upp på kort tid men ändå satt sina spår och klor i mig. Jag nämner inga namn men ni betyder mycket i alla fall. Hoppas att varje person förstår det. Men nu ska jag sluta vara så emo här inne och hitta på något för att liva upp stämningen hos mig själv. Hitta nya kontakter och förbereda mig inför jobb imorgon. =)

Var lite rädd för att just det här skulle hända. Men jag är väl lite lättad att jag berättat i alla fall.. Det här är det dummaste jag gjort på länge. Alltså inte det att jag berättade för henne. Utan just det att jag kände efter. Att jag släppte till litegrann och lät det sakta sippra igenom. Att det liksom fick komma att gå så långt att jag började känna igen. Jag vill inte det..
Vi är ju så bra vänner. Varför lät jag det hända. I vilket fall så kommer vi nog inte höras på ett tag. Det kanske är det bästa.
Tror inte hon vill det på ett tag nu. Det hade nog inte ja velat om jag var i hennes skor. Men jag var ju i alla fall ärlig. Bättre än så kan jag inte göra. Men men. Sömnen nu. Känslor imorgon. Grattis till Åsa i alla fall. Jätteglad för din skull. Du har mitt fulla stöd!